Love fuckin hurts

Jag har inte skrivit på jag vet inte hur länge, men jag skiter i vilket.

Nu sitter jag här igen. Vet egentligen inte vad jag ska skriva. Mitt liv är ett enda kaos just nu. jag klarar verkligen inte av mitt liv just nu. I've hit rock bottom så att säga.
Mitt liv har ändrats brutatlt i en enkel handvändning. När jag i fredags gick in på den toaletten visste jag att det verkligen var över. Slut, för alltid. 2 år och 5 månader.
Och vad fan gör jag nu.
Jag känner mig blottad, upriven och uppgiven. Alla dessa känslor som inte vet vart de ska ta vägen.
Nu har jag allt och inget att oroa mig över. Alla de frågor som jag haft om min framtid har lämnats osvarade men nya, ännu jobbigare frågor som Vad fan gör jag nu?

Vafan gör jag nu? Vem är jag? De frågorna ekar som ett högt eko i mitt huvud hela tiden.
Jag kan inte vara i mitt rum. Det påminner om allt för mycket. Så nu sover jag på soffan. Den är faktiskt ganska skön. Men sova går inte så bra. Så fort jag blundar ser jag honom framför mig. Den där hemska kvällen rullar på repeat hela tiden. Om och om igen. Tiden står stilla. en timma känns som tre.

Jag mår verkligen dåligt. Det sämsta jag mått tror jag faktiskt. Det tar åttan med hästlängder. Jag har sådan magkatarr att jag snart tror den går över till magsår. Jag kan inte äta eller sova. På tre dagar har jag gått ner två kilo.
Allt är så jälva konstigt.
Jag har ingen att säga "Jag älskar dig" till, ingen att ringa på kvällen för att bara säga god natt, eller få en söt kommentar. Ingen att skämma bort med kyssar och kramar. Ingen som förgyller dagen med ett sms som värmer ändå ut i tårna. Ingen som hjälper mig med sådana små saker som PS eller andra tekniska saker. Och jag saknar, jag saknar så jävla mycket att det får mig att vilja förgöra en stad. Jag vill ställa mig och skrika rakt ut.
Jag vill finna lyckan. Jag vill finna de där skratten, den där blicken, de där händerna. För jag saknar så mycket. Jag saknar av hela mitt hjärta. Och jag visste inte att kärlek gjorde så ont. Så smärtsamt ont att jag inte vill vara med längre.
Det är fan min tur att vara sådär jävla lycklig som jag aldrig har fått vara. Ge mig för en gångs skull något på silverfat. Jag förtjänar det mer än någon annan. Jag är trött på att gråta, trött på att alltid få det näst bästa, trött på att jag nöjer mig med mindre än vad liver har att erbjuda. Nu är det min tur. OCh jag har, tro det eller ej, faktiskt inte tappat hoppet om kärleken. Den finns där, någonstans. Någon jälva stans och jag ska hitta den. För tydligen hade jag inte hittat den, men jag hade fel. Ack så fel jag hade. Jag trodde att det skulle hålla, att vi skulle klara oss i usa, att vi skulle fixa lägenhet och vara lyckliga. Men inte alls. Det höll till alla hjärtans dag. Nu ska jag lägga ner mina torkade blommor i en låda och Inte öppna den på länge, väldigt länge. Där ligger blommorna tillsammans med resten av vårat liv tillsammans.
För det är över nu. OCh det gör ont. Love hurts.