Love is so bittersweet...

Ännu en sunkig dag. Dagarna nu mera är som att välja mellan pest eller kolera... Åh, jag vill bra ha lov. Eller nej. Jag gör inget vettigt då heller. Sug.

Jaha, Hampus ska ut och festa idag igen. För ovanlighetens skull. Nej, jag känner mig inte alls bortglömd...
Jag kommer knappt ihåg när vi hade myshelg, en HEL helg tillsammans. Det lär ju inte bli på ett tag ändå, i helgen ska han skejta och plugga. Nästa helg åker han till Berlin är borta hela veckan. Så kommer han hem på söndagen eller nått och åker till Sthlm, och skejtar. I tre helger i rad har han festat. Så mycket för att vara social. Jag sitter bara hemma och ugglar, väntar på att vi ska få möjlighet att träffas, kul menar jag. ÅH. JAg vill inte vara gnällkärring. Men jag är det ändå. Jag nekar ju honom inte att göra saker, men visst känner man sig lite "hallå, jag då?"
Så tänker jag såhär. Snart kommer snön, då kan han inte skejta så mycket, bäst att han passar på nu då.
Men förra helgen då vart det inte kul. Att bli hemkörd för att han ändrade på vår myshelg för att skejta sved. Är en träbräda mer värd än flickvännen? Iband undrar man vad som värdesätts.
Varför ska jag alltid vara snäll och ta emot allt. jag vill ju inte stå ivägen för honom. Men ändå, lite krav måste jag väl ändå få ha?
Jag orkar inte älta allt. Jag står som en fucking öppen jävla bok och får papercuts over and over again. Vet du ens hur ont papercuts gör?!?

Imorgon ska vi bowla. Vi träffas där, bowlar och åker hem, var för sig. Jag ska sova bort hela helgen. Dra ett täcke över mig och inte existera. Det är jag bäst på.

Hampus, jag vet att du kommer läsa detta. Gå inte och var sur över att jag skriver vad jag känner. Jag måste får ur mig det nu och, som sagt du är inte hemma så då är det bloggen som får ta det. Du vet att jag älskar dig så sjukt mkt. Puss

Nu är det dags att sätta igång med läxorna
Adjöken