Norge

Oj vad jag är sugen på att flytta. jag klarar verkligen inte av att vara kvar i denna stan. Jag vill verkligen inte mer nu. JAg trodde att jag mådde perfa, men fan vad man kan ljuga för sig själv. Jag kan inte göra som innan. Gjort några enkla klick och så är allt raderat. Det kräv så jävla mycket mer, jag kan förtränga och ignorera men det biter mig ändå i röven tillslut. Att lägga vårt liv i en låda det funkade till viss del. Men inte helt för jag påminns ständigt om de små sakerna som var så jälva värda. Skedarna, uttrycken, smsn, kyssen, kramen, den stöttande handen och en otrolig vän. JAg kommer aldrig få tillbaka det hur mycket jag än vill.

Jag hade velat träffas en gång, bara för att känna att vi gjort rätt. Eller sncka i tele för att verkligen fatta, för det går inte in. HUr mycket jag än intalar mig själv det så går det bara inte in. Jag hade velat ta alla minnen och känslor och stoppa dem i en låda. Jag vill bara låta bli att känna ett tag. Bara vara. För jag får aldrig bara vara. Kan det inte för en gångs skull vara helt neutralt? För jag behöver en paus ifrån allt. Verkligen allt. JAg hade inte tackat nej till att sitta isolerad med filmer och tv-spel och annan underhållning bara för att vara. Jag vill ta en paus ifrån livet. Kan man göra det? Eller det kanske är det man kallar att gå in i väggen, för jag gör nog det snart. Allt händer så fort. För det är problemet med mig, allt ska gå så jävla fort. Vill jag ens att det ska gå fort?


Så ställer jag mig frågan, varför gör jag såhär mot mig själv. Varför utsätter jag mig för det gång, på gång, på gång.
Jag vill ha tillbaka det som vi förlorat.
Det jag tycker är mest jobbigt är att det inte är vi längre, nu är det bara jag. Jag. Hör ni hur jävla ensamt det låter, Jag...
Nu är det så himla mycket på gång att jag inte vet vart jag ska börja.

JAg vill bara prata med honom, så som vi gjort och kunnat innan. Jag undrar om han tänker samma som jag, om han också tvivlar ibland, om han saknar och längtar.
Jag insåg härom dagen att den människan gjort så stor påverkan på mig. Att han fyllt ut allt det där som jag saknat, han gjorde mig hel, även om han också sårade mig. Jag vill mer än gärna gå vidare, men hur fan gör man. Jag är sämst på det. verkligen kass.



Jag kommer aldrig hitta någon som dig igen, aldrig. Och detta är nog mitt största nederlag ever, och du vet hur dålig förlorare jag är.

Luften går bara ur mig. Nu har jag fått ut en del utav allt som härjar i min hjärna. Men jag borde väl säga det till dig istället men jag känner mig så jälva patetisk att jag kräks. Men jag är för feg för att fråga, för rädd för svaren och för stolt för att ta steget att bli sårad igen.

Peace