Igår var jag, Nea och Aggsan ute på upptåg. Det var helt ok, men jag var inte alls partysugen när vi väl kom in på Min bror och jag. Synd för jag hade varit taggade hela veckan. Sugen på att dra ut. Hampus skulle också ut, men han hängde med sina kompisar och jag med mina. Det var skönt faktiskt.
När stället stängde drog jag med hampus hem och sov där.
I morse när jag vaknade var jag degig, verkligen degig. Eller som man säger i folkmun, bakfull. Jag tyckte att jag inte drack så mycket men det jag drack satte sina spår. Huvudvärk och supertrött hela dagen.
Hampus ha suttit och spelat sitt fräsiga spel idag, WoW. Jag låg i sängen och tänkte. Tänkte lite för mycket skulle jag tro.
Jag började tänka på massa gamla saker som man inte ängnat en tanke åt på flera månader, år kanske.
Jag tänkte på när Mikka fyllde år, 17 år om jag inte minns fel. Vad mycket som hände då. Vi var oskyldiga små änglar. Alla längtade vi efter en pojkvän att ringa på kvällen. Vi var nog alla mer ellere mindre kärlekskranka.
Som de flesta kill ajg dejtat så hade mikka fixat en kille till mig. Johan.
Fniss fniss allt var busigt och spännande. Han och jag kunde snacka i timmar om allt och ingenting. Vi träffades typ tre gånger men det blev aldrig någonting.
Shit det är svårt att sätta ord på allt detta med Johan. Han var så sjukt snäll. Snällheten i mänsklig skepnad. Det var han som fick mig att bli så seriös med musiken, att börja skriva låtar och spela gitarr. Ända sedan vi snackade den kvällen och gitarrer så var jag fast besluten på att lära mig spela gitarr. Jag SKULLE lära mig barréackord. Men icke. Jag har försökt men det går inte. Mina händer är inga gitarrhänder, jag håller mig till att greppa micken..
Det jag skulle komma med var att jag kan fortfarade sakna de där samtalen. Det var något visst med dem. Tack johan för att du fick mig att bli lite smart och utveckla mitt ordföråd:)
Eller när man var på den där teatern i nian, de som vet historien är de enda som får ta del av den. Sorry, den låter jag bli att publicera här i min blogg.
Eller den gången jag var med mia och vi fick ett ryck. "Vi åker moppe!" Vi åkte till centrum och därefter planerade vi att åka till ubbhult, men det blev inte rikigt så. Vi komm halva vägen för bensinen höll på att ta slut så vitog det säkra förde det osäkra och åkte hem igen. Ingen höjdare att sitta fast ute i buschen och riskera att bli uppäten av en älg?! ^^
Eller alla roliga kvällar hemma hos sara. Shit vad kul vi hade. När Uffe skulle göra chokladpudding. Hahaha, inte trodde jag att man kunde misslyckas med pulver och mjölk. men tydligen. det blev nog inte så mycket filmtittande den kvällen. Det blev det aldrig. Vi lekte och hoppade på varandra jämt. Jag och Chris var nog värst. Mend et var kul och defenetivt värt alla blåmärken. Naw, jag saknar den lilla!? skiten.
Jag saknar det mesta faktiskt. Tro det eller ej men jag gör det.
Jag saknar min fina utsikt över lygnen och Lucas snarkningar på kvällen. Alla So-lektioner med Lasse som alltid ballade ur. Vatten och tursch-krigen i korridorerna. Saras och mia hysteriska skrattattaker som fick oss i trubbel ett antal gånger. Knäckebröden till lunch då bambamaten inte passade. Vi hade ändå jävligt kul.
Jag saknar alla tjekvällar i Göteborg hos mia. Jag bodde ju i princip där varannan helg. Jag vill ha tillbaka det. Allt fnitterfnatter och våra smygfjortis fasoner.
Igår när jag gick till vagen var det några tjejer som skrek och gapade på vägen. Väldigt irreterande måste jag säga. När jag gick på vagnen hörde jag samma tjejer sitta på vagen och gapskratta och sjunga på någon babytechnolåt. Först störde det mig så otroligt mycket, men när jag funderade lite så insåg jag att det var jag och mina vänner för ca två år sedan. Vi skrattade så vi nästan kissade på oss. Vi sjöng och spelade in fula videos i webcamen. Vi var riktiga coolingar. Jag saknar att dem stunderna. Det värsta är att de kommer aldrig tillbaka. man upplever saker en gång och så får man hoppas att man kommer ihåg det, så det blir ett minne. Minnen är jobbiga. Ialla fall för mig idag. Jag tänker på hur vi hade det då och hur vi har det nu. Vi har nog glidit isär varandra. det ä synd, otroligt synd fr jag älskar mina tjejer. Av hela mitt hjärta. Jag skulle göra vad som helst för att få uppleva den där tiden igen. Det är skönt att vara omogen och liten. Inte som nu. Vara allvarlig ovh tänka på framtiden hela tiden.
Ska jag vara uppriktig så fruktar jag vad min framtid innehåller. Kommer jag få bra slutbetyg, kommer jag ha min underbara Hampus vid min sida fortfarande, vad ska jag läsa efter gymnasiet, kommer jag ha massa lån att betala tillbaka, komer jag överhuvudtaget kunna försörja mig i framtiden?
Det som tynger mitt huvud just denna sekund som jag skriver är den dröm som jag drömde i lördags. Den hemsöker mitt huvud och bringar gamla minnen(såklart) tillbaka. Fan det gör så ont. Gamla sår som rivits upp. Det är som att pilla upp en sårskrpa och det börjar blöda massor. Så känns det. jag tror det var den äsckligt idiotiska drömmen som förstörde min utekväll igår. Jag menar att drömma en HEL natt om sin killes ex är inte på något sätt upplyftande. Jag har inte sagt något till honom om drömmen för jag vet hur det blir. Det blir lite stelt och obekvämt för det är ett känsligt ämne, även om et var länge sedan.
var för var jag så dum och frågade som mycket då, så onödigt att jag dör. VARFÖR ville jag ens veta allt. Inte så att det gynnade mig och min situation, det förvärrade den. Jag vet inte om Hampus vet hur hårt de satt sina spår.
Fy, nu är jag deppig och nedstämd. Inte alls sugen på att prata med någon. Jag ska stänga in mig på rummet med en stor kopp te och sörja minne som jag inte får uppleva igen. Kalla mig tragisk men jag antar att det är så jag gör för att sedan försöka gå vidare.
Ha de fint alla mina vänner och vila i frid.
Adjöken
